Ny forskning om bulimi

Ny forskning om bulimi visar att många som lider av bulimi också lider av en hormonrubbning som kallas PCOS. Googla den...

Och glöm inte att besälla bulimibibeln på www.bulimibibeln.blgg.se

Kraaaaam

Underbart att se att så många hakade på iden om en öppen blogg

Min bok BulimiBibeln säljer som smör och jag är så tacksam över alla underbara läsare som gjorde det möjligt att skriva den. För er som är nya så kan jag meddela att BulimiBibeln är en handbok i hur man blir frisk från bulimi. Jag led själv i tio år av sjukdomen och försökte flera gånger ta mitt liv. Idag är jg lyckligast i världen :D

Boken kommer att nylandseras i Januari men om någon vill köpa den till inköpspris (120 kr inkl porto) så går det jätebra att göra det direkt via mig här: www.bulimbibeln.blogg.se

Massor av kärlek,
Sofia


Viktigt

För att den här bloggen inte ska bli ett verktyg att till att "uppmuntra" varandras sjuka beteenden, se vem som är värre osv,  vore det väl bra om de som skrivit tidigare om sina framsteg fortsätter skriva om just det? =) Och nya skribenter berättar om sina? =)

Vad är du när catwalkens lampor släcks?

En del säger
- Alltså... modellerna som går på catwalken är ju alldeles för beniga. Inte alls snygga. De är ju inte alls ett ideal.

Men jag tror att sanningen är just dessa modeller. Tänk kläderna de bär. Är de kläder du köper lika extrema? Eller bara väldigt inspirerade av dessa kreationer?
Många anser att proanna-framstickande ben är avtändande, många anser att catwalkskläder är spårade.
Kommande säsong går de i kläder som är i samma stil, men inte lika extrema, som det som flög över catwalken. Kommande säsong går ett antal för många och önskar att de var lite smalare så att de var lite lyckligare.

Är du smal, lycklig, det ena, inget av det eller både och? Och borde ordet lycklig nämnas i samma mening som smal?


Min okända sida

Hon fyller ett glas vatten och tar med det in till sitt rum. Inne i garderoben ligger de och väntar. Sandra letar fram dem. Kartan visar sex hål, fyra tabletter kvar. Hon trycker ur två ur det tunna aliminumskyddet. Bara två kvar nu. Hon lägger dem en i taget på tungan och sköljer ned dem med vattnet, de gula pillrerna, inte större än en ärta, de smakar socker. Det är inte droger, inget som påverkar psyket, inget som ger föreställningar. Inget som verkar direkt heller, effekten ges tio till tolv timmar senare.

Sandra vet
hur exakt det funkar, förra veckan tog hon laxeringsmedlet tre gånger. Måndag kväll första gången, för att testa effekten och tisdag morgon satt hon på toalettringen med händerna på magen och kved när pillrerna gav effekt. Onsdag var det julafton, dvs julbord, och vid klockan tolv hade hon satt i sig julbord, julkakor, julgodis... julångest. Hon smög med sig en karta av pillrerna för att hennes mamma inte skulle se att hon åt dem för annat än att bara rensa magen för att "hon kände sig sjuk". Tänkte att hennes mamma inte skulle ha lagt märke till hur många kartor den innehöll. Torsdag kväll tog hon det för tredje gången och tänkte att nu skulle hon låta de där tabletterna vara. Aldrig mer skulle hon äta så där mycket igen att hon skulle bli tvingad att tömma tarmarna på ett sätt som fick kårar att dras över ryggen.

Tills idag. Och när hon var medveten om att hon skulle ta tabletterna passade hon på att äta extra mycket. Trots att hon läst på en proanna-blogg att laxeringsmedel inte är bra för att kolhydraterna hinner tas upp ändå, satte hon i sig ett flertal nävar chips och ostbollar. För att inte tala om kakorna hon fyllde med grädde, fyra mackor med pastej, creme fraichen, chokladbitarna även de med grädde.

En klok lärare förklarade fyllematenbegäret med att om man inte får sex så vill man tillfredsställa ett annat behov. På samma sätt ser hon på tröstätande överhuvudtaget, känslan av att man fyller ett tomrum och känner något. Fet, det var hon ju inte. Inte ens några kilon i akut övervikt hade hon men inte heller längre den platta magen som sjönk innåt när hon låg på rygg. Det ville hon ha. Men hur går det ihop att vilja vara smal, känna sig ensam och lösa det genom att tröstäta? Två fingrar. Ekvationer. Livet. Vad får en människa att känna sig levande?

Och vad får mig att gömma mig bakom ett fejkat namn i en historia som låter som en kapitel i en destruktiv ungdomsroman? Två fingrar och mitt beroende av antingen dem, eller de gula pillrerna, när jag tappat kontrollen.


jag vill känna att jag lever

mackor, nutellakräm, makaronipudding, kolakakor, tacochips, naturgodis, mjölk, kaviar och smör i mängder.
jag undrar när detta helvete tar slut.


Att bli frisk från Bulimi

Det är många gånger jag tror jag blivit frisk. Men jag har bara haft en pause.
Varje gång jag har haft en pause, är när jag hållt en bra diet. Under 1300 kalorier om dagen, soppdieten, low carb diet osv. Bara en enda gång under knappt 25 år har jag haft en normalätar period. Det var den gången som jag under ett år tränade tre gånger i veckan samt cyklade till och från jobbet på två mil om dagen. Vad säger det om min ätstörning?

Jag är alltså 35 år och har tänkt på mat och matintag sen jag var ca 13 år.  Detbörjar bli vansinnigt jobbigt. Under dessa ca 25 år har mitt BMI legat mellan 20-25. Endast en gång har jag legat över 25 och det är de senaste fyra åren, då har det varit 26.

Anledningen till att jag skriver här idag är att jag har just lämnat mina barn hos en barnvakt för att kunna gå hem o spy. Jag råkade frossa i glass med grädde och godis tillsammans med mina barn under fredagsmyset. Detta råkade jag göra efter en strikt vecka med soppdieten. Som trots punkt och pricka resulterade i +1,2 kg på vågen. Så knäckande att jag ballade ut idag. Så här sitter jag, nykräkt och med misslyckandet hängandes över axlarna. Väntandes på att täpptheten i näsan ska gå över och svullnaden. Bara så jag kan hämta mina barn.

Jag hatar den här sjukdomen och vill bli normal. Jag älskar sötsaker men i detta nu är jag beredd att skrota dom - allafall för en tid. Jag är också galen i bröd men vet att under den tid jag åt LCHF så hade jag inga tankar på hetätning. Jag vet alltså att kolhydrater (främst snabba) faktiskt gör mig knäpp.

jag vill bli frisk men resonerar som en rökare - jag kan inte!

Råd.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hitta så många människor som på så många olika sätt, så detaljerat har varit med och gjort exakt samma saker som jag själv. Att det finns folk som skulle kunna relatera till mina mest ofräsha, skamsliga handlingar. Det låter ju sjukt eftersom jag aldrig skulle önska att någon skulle behöva må så skit som jag har gjort, men jag kan inte beskriva hur lycklig, lättad och tacksam jag är. Jag skulle dock behövar råd... Jag kommer ihåg första gången jag stoppade fingrarna i halsen för tre år sedan. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv, " jaha, försöker du dra på dig bulimi nu din jävla drama queen". Jag var hela tiden medveten om att om jag forsatte skulle det bli svårt att sluta. Därför har jag haft perioder med realtivt långa uppehåll. Jag har fortfarande hetsätit, men inte spytt upp det. Sen fick mamma reda på allt (när jag av nån störd jävla anledning bestämde mig för att spy i duschen, jag menar kom igen, var inte toalettstolen god nog?). Jag träffade en KBT terapeut två gånger och mådde efter det helt fantastiskt bra och eftersom jag fick ett nytt jobb under samma period prioriterade jag bort KBT:n. Det tog väl ett par månader, men sedan var jag tillbaka till att hetsäta spy och hetsbanta. Sedan strax innan sommaren har allt lugnat ner sig och jag planerar inte hetsätningar på samma sätt och jag har inte spytt mycket alls. Det var över en månad sedan jag spydde sist och desförinnan hade det gått minst lika lång tid. Jag får inte alls ångest längre av tanken på att äta någon annans mat (när någon annan lagar vet man ju inte vad de har kunnat stoppa i den) eller att gå på kalas och försväntas äta tårta eller smaka av maten jag lagar även fast det inte har gått tre timmar sedan jag åt sist och maten inte kommer vara klar på minst en timme (herregud min hjärna är skrattretande). Jag får fortfarande panik över att jag är ful och fet, men jag vet att det inte är sant och jag försöker intala mig själv det. Min mamma vet en liten del av allt, men hon tror sedan länge att allt är bra nu. Jag har berättat för min pojvän att jag har HAFT ätstörningar, han frågade om jag brukade stoppa fingrarna i halsen och jag nickade. Han kan inbland titta på mig när jag beter mig underligt när det gäller mat, om jag äter för lite eller skippar uppenbara stereotypa grejer Dr. Atkins eller vem fan säger att man ska hålla sig borta från. Jag mår dock mycket bättre än vad jag har gjort på länge och om jag fortsätter jobba med mig själv och läsa om andra människor tror jag att jag kan bli ännu bättre. Min fråga är om ni tror att jag måste skaffa hjälp, måste jag berätta för min pojkvän ordentligt (jag vill inte att han ska känna att han bär en börda), kan jag göra detta på egen hand? tacksam för alla svar jag kan få. /Sara

allt blir så himla fel

Allt har blivit så fel och galet i mitt liv vet inte vad jag skall göra :(
Allt känns helt jävla fel :(
Hjälp?


fotografiochmusik.blogg.se

( för läs mina låsta inlägg hörr av er till mig så får ni lödsen)

People!

Från vilken dag räknas det att man blir man sjuk? För en dag är man ju frisk och ett tag senare är man visst inte det. Men exakt när slår det över? När går vi över den där äckliga gränsen?
Jag är själv en sisådär 16 år ung, sjuk i bulimi, ingen utom jag själv och det inom mig vet om det och jag hoppas det förbli så och att jag kan lösa det själv.. Allra ni flesta underbara människor här vet hur det känns - ett rent helvte (eller rent kan jag inte kalla det)

litesnurrig.blogg.se är min egen blogg, ska vi ta vårt ansvar och stötta varandra? :)


JAG VILL BLI FRISK

Hej mina söta änglar, jag är 20 år och bloggar på http://livetochkarleken.blogg.se och jag vill bli frisk. Försöker verka positivt mot de som läser även om det inte går till 100 %. Jag är på bättringsvägen. Bloggar förövrigt inte anonymt utan med namn och bild. Har startat om bloggen precis och tagit bort månader av mörka tankar, för att åter börja på nytt mot en friskare framtid!

Titta gärna in!

Tror på mig, tror på er!

Kram Malin <3


Mia

Hej allihopa!
Har inte skrivit här förut, men hittade denna på http://bulimifri.blogg.se   ..
Har haft en hemskt jobbig dag idag med hets osv (hets på drygt 6000 kcal, har 16 bmi för er som är intresserade -.- ) , och en massa ångest (ångesten jag får av hetsen "tar jag ut" genom att göra dumma saker..) . Nu har jag emellertid lugnat ned mig lite, men jag vet att dagarna framöver kommer att få passera utan att jag äter något (för att sedan, om några dagar, troligtvis hetsa igen..)
Men- jag vill bara säga detta; att även om dessa hetsdagar kommer (ett flertal gånger i veckan) så är det värt att kämpa!! Tänk att få leva ett liv med normala matvanor, ha ett väl fungerande socialt liv osv..! Det är värt att kämpa för!

Det är inte länge sedan jag inte hade en tanke på att hjälp fanns att få. Kände mig så patetisk och skämdes så över mitt beteende (det gör jag ´dock lika mycket fortfarande) så att jag inte vågade prata om det med någon. Men så blev jag påkommen...
Jag vill mer än något annat bli fri från det här, och det tror jag att jag kommer att bli - och ni också! (bör jag kanske tillägga här att jag är 16 år och har haft anorexia som sedan övergått till bulimia..?!) Detta har tagit min tonår och förstört så mycket - men så tänker jag på alla de människor som haft ätstörningar tidigare i livet som faktiskt lever ett helt normalt liv! Det går!
Fortsätt kämpa!

Styrkekramar!

Request.

Hej!
Jag undrar om Du eller någon du känner har någon/några erfarenheter av ABE i Nyköping?
Hur tyckte du att det var? Fick du den hjälp du behövde?
Eller har Du hört något om hur det är där?

Tacksam för svar!

Take care allihop. (""v"")

KÄMPA!!

KÄMPA ALLA & HOPPAS NI MÅR BRA!! pews :*

Jag bloggar från behandlingshemmet!

Skiver ner lite varje dag på min blogg!! Vissa tänkvärda saker.

www.snartbulimifri.blogg.se


kramar

RSS 2.0